Peter

För snart tolv år sedan upplevde jag den lyckligaste dagen i mitt liv – jag födde min son, Peter. Vår lycka var fullständig ända tills läkarundersökningen visade att Peter inte reagerade på ljud.

Tusen frågor och tankar dök upp i mitt huvud. Kommer Peter att kunna tala och gå i vanlig skola? Hur skall vi kommunicera med varandra? Hur skall han kommunicera med släkt och vänner, blir han isolerad?

Vad visste jag om dövhet – knappast någonting. Jag törstade efter information och sökte litteratur, men fann nästan ingenting.

Vid 3 månaders ålder fick Peter sin första hörapparat, som tyvärr inte var stark nog att hjälpa upp hans grava hörselskada.

Många rekommenderade tecken, som stöd för oss och vi följde deras råd. Samtidigt närde jag ett hopp att Peter skulle lära sig tala. Jag visste att det fanns döva som talade, så varför inte också Peter. Men vem skulle hjälpa oss?

Via mina föräldrars vänner i USA fick jag veta om John Tracy Clinic, som ordnar gratis sommar- och brevkurser för familjer med hörselskadade barn under skolåldern. Med hjälp av brevkursen fick jag råd hur jag skulle tala med Peter. De gav exempel på lekar, som sporrar barnet att lyssna och att använda sin röst. Det kändes bra att äntligen kunna göra något konkret.

Åren gick och Peter lärde sig ord t.o.m korta meningar, men talet var obegripligt för de flesta människor. Stödtecknen lämnade jag då Peter var 2,5 år Vid 4 -års ålder införde jag Cued Speech, som hjälp för läppavläsning i min kommunikation med Peter. Jag hann också bekanta mig med den Auditiv-verbala metoden och blev till stor del influerad av den i mitt sätt att lära Peter att lyssna och tolka det han hörde.

Skolåldern närmade sig och trots att Peter då var duktig på att utnyttja sina hörapparater var hans ordförråd allt för litet med tanke på att han skulle börja i en normal skola. Uttalet var fortfarande obegripligt för många p.g.a att han inte kunde uppfatta höga toner.

I december -95, då Peter var 6 år gammal, beslöt vi att operera in ett Cochlea implantat som kunde ge honom möjlighet att höra också höga toner.

En och en halv månad före Peters sjunde födelsedag aktiverades implantatet. Peter tyckte det var en hemskt oljud, som han inte kunde tyda. Men redan en vecka senare reagerade han på sitt namn och efter tre månader hade vi nått samma resultat som med hjälp av hörapparaterna. Då visste vi att vi gjort rätt beslut. Nu kunde det bara bli bättre. Och bättre blev det. Efter 7 månader klarade han av ett enkel samtal i telefon, då han var ensam hemma.

I dag har det gått 5 år efter operationen. Peter går i en vanlig skola med hjälp av en assistent. Han trivs och har många vänner, men visst är det tufft att försöka hålla samma takt som kamraterna och att lära sig finska och engelska, som främmande språk.

Telefonräkningarna har blivit stora, då Peter obehindrat (och tyvärr ohämmat!) klarar av att ringa till sina vänner. Peters uttal har hela tiden blivit bättre och ordförrådet fortsätter att växa.
Att låta Peter få ett implantat var ett stort beslut. Vi är lyckliga att vi vågade.

Susanne Snellman, oktober 2000